Lucka 7: Min bästa vän

Jag har haft tre bästa vänner hittills.

Min mormor. Mormor var min första bästa vän. Jag har alltid varit väldigt nära alla i min familj, och jag har flera bra vänner. Men med mormor var det något särskilt. Mormor var min allra bästa vän när jag var liten.

Det var vi som var lika, hade mycket tillsammans och gillade samma saker. När vi var i Funäsdalen (min mormor kommer därifrån men flyttade till Stockholm 1952. Vi hade en släktgård i Funäs fram till 1997) på loven var det till mormor jag gick på morgonen. Det var med mormor jag åt tunnbörd med messmör, det var mormor som värmde mina blöta längdskidspjäxor i Agaspisen (det var förresten med mormor jag åkte skidorna också) och det var med mormor jag hade kafferep i de fina minikopparna i dyraste porslin. För det är klart att mormor lät mig leka med de kopparna.

Jag hängde mycket på mormors jobb, en Ica-butik, både själv och med min kompis Emilie. De två tillfällen jag har skrattat mest i hela mitt liv har varit med mormor. Mormor och jag har kört en spark ned i diket, vi har gjort otaliga tiotimmarsbussresor ihop och måste ha promenerat till ”Branngropa” minst 300 gånger tillsammans.

Men man blir äldre. Mormor blev gammal (hon lever, mår bra och är 80 år idag) och jag blev ungdom. Min bästa vän blev min bror.

Min bror. Min bror är fyra år äldre än jag. Någonstans tror vi båda, fast vi förstås vet att det inte är så, att vi är tvillingar men råkade födas med fyra års mellanrum. När mamma (ensamstående med två barn på nästan heltid) behövde jobba följde min bror mig till dagis och sedan skolan, eller hämtade mig därifrån. Detta var innan han, när han gick i femman, började pendla en timme tur och retur till skolan för att få en bättre utbildning.

Min bror är tekniker ut i alla fingerspetsar, logisk och analytisk. Nördig. Han har sitt eget ”Kristofferspråk” och använder gärna ord som gör att han låter som en professor.

Min bror är sjukt långsint, smart, berest och allmänbildad.

Efter att han flyttat hemifrån hördes vi minst en gång om dagen. När jag bodde i USA besökte han mig tre gånger. På ett halvår. Men man förändras. Min bror gjorde så att jag träffade Johan. Min sambo. Min bästa vän blev min sambo.

Min sambo. Min sambos vänner säger att han förändrats mycket sedan han träffade mig 2004. Och visst har han, men jag tror det mer beror på förändringar i livssituationen än på just mig. När vi träffades bodde sambon i en (underbar) etta i Oskarshamn. Han hade eget företag som gick sådär (att vara grafisk formgivare med bas i Småland ger ett begränsat antal kunder) och bodde långt ifrån allt. Nu bor han i en femma vid Mariatorget mitt i Stockholm, har för mycket jobb och reser mycket. Klart man förändras. Men som sagt, att jag skulle ha förändrat honom så mycket har jag lite svårt att se, min sambo ändrar man inte så lätt.

De som tänker på min sambo som hans förnamn kan tycka att han verkar timid, smart, tystlåten och enkel. De som tänker på honom som hans efternamn tycker att han är hård, rättvis, smart och skrämmande. Jag som har båda sidorna säger att han är timid, hård, skrämmande smart och fantastisk.

Min sambo är en mycket bra reskamrat. Han är väldigt allmänbildad, säker på sin sak men visara bara ”lärar-son-tendenser” ibland. Han är nog en av världens mest jämställda män.

Han är min kärlek. Och min bästa vän.

  • Lena Kuno

    Usch, nu känner jag mig skyldig!!! Tolkar ”lärar-son-tendenser” negativt. Lite gand som ”besservisser”. Inser att jag präglat honom. genom att leva som ensam mamma med honom i över 20 år. Jag tycker att ditt porträtt av honom är väldigt fint och jag är stolt över honom och att han har valt dig som sin livskamrat.

  • http://twitter.com/araneida Lotta Holmström

    Fint skrivet om alla tre. Du är lyckligt lottad som har dem, och de som har dig!