Lucka 8: Ett ögonblick

Torsdag den 6 juli 2006. Dagen hade börjat bra. Stockholm badade i solsken. Svärmor var på besök och dagen efter skulle det vi hoppa in i bilen och åka med svärmor till Småland. Sambon hade tagit med sin mamma, eller det var väl kanske snarare tvärtom, ut på stan för shopping. Och jag skulle på anställningsintervju. Klockan fyra sammanstrålade vi med pappa, det var dags för en fika på Långholmen. Det måste ha varit en av sommarens allra hetaste dagar.

Sambon, jag och svärmor kommer hem framåt kvällen, helt utpumpade. Jag går först in i köket och förstår inte – har sambon spillt vatten överallt och inte torkat upp? Men lukten och konsistensen på ”vattnet” avslöjade snart sanningen. Olivolja. På bordet, i brödfatet, låg sprayflaskan (en pumpflaska av glas). Botten låg bredvid. Oljan hade spridit sig precis överallt. I taket. Över golvet. Gardinerna, väggarna, skåpen, stereon, grott in i mockastolarna. Vi hittade även olja i den stängda kaffeburken.

Det tar oss tre drygt en timme att torka upp pölarna. Under tiden halkar vi omkring i köket. Till slut får vi alla tre ställa sig i duschen för att få fötterna rena, spåren efter oljiga fötter sytes redan i hela hallen. Detta ögonblick leder fram till åtta månader av kökskaos.

Lucka 7: Min bästa vän

Jag har haft tre bästa vänner hittills.

Min mormor. Mormor var min första bästa vän. Jag har alltid varit väldigt nära alla i min familj, och jag har flera bra vänner. Men med mormor var det något särskilt. Mormor var min allra bästa vän när jag var liten.

Det var vi som var lika, hade mycket tillsammans och gillade samma saker. När vi var i Funäsdalen (min mormor kommer därifrån men flyttade till Stockholm 1952. Vi hade en släktgård i Funäs fram till 1997) på loven var det till mormor jag gick på morgonen. Det var med mormor jag åt tunnbörd med messmör, det var mormor som värmde mina blöta längdskidspjäxor i Agaspisen (det var förresten med mormor jag åkte skidorna också) och det var med mormor jag hade kafferep i de fina minikopparna i dyraste porslin. För det är klart att mormor lät mig leka med de kopparna.

Jag hängde mycket på mormors jobb, en Ica-butik, både själv och med min kompis Emilie. De två tillfällen jag har skrattat mest i hela mitt liv har varit med mormor. Mormor och jag har kört en spark ned i diket, vi har gjort otaliga tiotimmarsbussresor ihop och måste ha promenerat till ”Branngropa” minst 300 gånger tillsammans.

Men man blir äldre. Mormor blev gammal (hon lever, mår bra och är 80 år idag) och jag blev ungdom. Min bästa vän blev min bror.

Min bror. Min bror är fyra år äldre än jag. Någonstans tror vi båda, fast vi förstås vet att det inte är så, att vi är tvillingar men råkade födas med fyra års mellanrum. När mamma (ensamstående med två barn på nästan heltid) behövde jobba följde min bror mig till dagis och sedan skolan, eller hämtade mig därifrån. Detta var innan han, när han gick i femman, började pendla en timme tur och retur till skolan för att få en bättre utbildning.

Min bror är tekniker ut i alla fingerspetsar, logisk och analytisk. Nördig. Han har sitt eget ”Kristofferspråk” och använder gärna ord som gör att han låter som en professor.

Min bror är sjukt långsint, smart, berest och allmänbildad.

Efter att han flyttat hemifrån hördes vi minst en gång om dagen. När jag bodde i USA besökte han mig tre gånger. På ett halvår. Men man förändras. Min bror gjorde så att jag träffade Johan. Min sambo. Min bästa vän blev min sambo.

Min sambo. Min sambos vänner säger att han förändrats mycket sedan han träffade mig 2004. Och visst har han, men jag tror det mer beror på förändringar i livssituationen än på just mig. När vi träffades bodde sambon i en (underbar) etta i Oskarshamn. Han hade eget företag som gick sådär (att vara grafisk formgivare med bas i Småland ger ett begränsat antal kunder) och bodde långt ifrån allt. Nu bor han i en femma vid Mariatorget mitt i Stockholm, har för mycket jobb och reser mycket. Klart man förändras. Men som sagt, att jag skulle ha förändrat honom så mycket har jag lite svårt att se, min sambo ändrar man inte så lätt.

De som tänker på min sambo som hans förnamn kan tycka att han verkar timid, smart, tystlåten och enkel. De som tänker på honom som hans efternamn tycker att han är hård, rättvis, smart och skrämmande. Jag som har båda sidorna säger att han är timid, hård, skrämmande smart och fantastisk.

Min sambo är en mycket bra reskamrat. Han är väldigt allmänbildad, säker på sin sak men visara bara ”lärar-son-tendenser” ibland. Han är nog en av världens mest jämställda män.

Han är min kärlek. Och min bästa vän.

Lucka 5: Vad är kärlek?

Kärlek är trygghet. Tryggheten små barn får av sina föräldrar. Tryggheten man som syskon får i att veta att man alltid har någon med sig i livet. Tryggheten i ett husdjur som läggr sig nära när man mår dåligt. Tryggheten från en partner som älskar en trots allt.

Det är kärlek. Någon som älskar dig trots alla brister. Och någon som älskar dig trots alla brister ger dig trygghet. Kärlek är trygghet.

Badrumsdörren på Bomans har ett hjärta ...

Lucka 4: Min favoritplats

Jag har flera favoritplatser. Och många platser jag tror kan bli favoritplatser, om jag bara får tillbringa mer tid där (högst upp på denna lista placerar sig Buenos Aires).

Men tre favoritplatser: Stockholm. Funäsdalen. New York. Alla har en mycket speciell plats i mitt hjärta och alla platserna representerar mig på olika sätt.

Lucka 3: Ett sista ögonblick

Detta i lägg publicerade jag på Granding för exakt ett år sedan. Idag får ni en repris. Hade tänkt att skriva et inlägg om det verkliga sista ögonblicket, men klarade det inte.

Den 2 maj 1993 födde katten Kajsa tre små ungar. En dog snabbt. Man misstänkte inavel och att grannkatten, Elvis, både var Kajsas pappa och far till hennes ungar. Nummer två, Sillen, dog också efter ett tag.

Kvar blev nummer tre. Den enda svarta katten i kullen. Killen. Mamma bestämde att han skulle heta Sebastian. Jag fick panik. Sebastian, liksom! Varpå mamma säger ”jaha, men kom på nåt annat då, nu direkt!”. Det blev Kurris. Och killen var en tjej. Tur att det inte blev Sebastian.

Hon var aldrig en ligga-i-knät-katt. I början låg hon dock i mitt knä. Men på hennes egna knäppa sätt. Varje dag när jag kom hem från skolan tog jag en filt i knät (att dra in klorna var inte Kurris bästa gren). Ovanpå den la jag Kurris. Upp och ned. Enda sättet att få henne att ligga i knät.

Redan tidigt lärde hon sig några ord. Favoriten var ost. Favoritordet alltså, inte favoritgodiset. Det blev nämligen så att ”ost” betydde ”godis”. Don’t ask me why.

Första julen – 1993 – var jag och Kristoffer i Australien. Hemma var mamma och den halvårsgamla katten. En natt vaknar mamma av att Kurris är i sängen (det var inte heller Kurris grej). Uppenbarligen har något hänt och mamma följer efter katten till vardagsrummet. Och där ligger granen i ett hav av vatten, barr och trasiga kulor. Kuris hade lekt lite väl våldsamt …

Samma jul följde Kurris med hem till mormor och morfar på julafton. Morfar var sjuk och kunde inte gå ut och självklart kunde inte Kurris vara ensam hemma på julafton. Mormor som alltid hatat katter, men som snabbt blev Kurris favorit eftersom alltid såg till att mata katten med ren, lamm och älg samtidigt som hon sa ”det är från mormor!”. Men den där första julen: hemma hos mormor sprang hon först in i eldstaden för att sedan – med sina sotiga tassar – springa rakt upp i den rosa soffan. Mormor pratar fortfarande om denna händelse med skräckblandad förtjusning.

Igår fick vi säga adjö till Kurris. Exakt 16 år och 7 månader senare. Det var fullständigt ohyggligt vidrigt. Vi har varit hennes människor i större delen av mitt liv. Ja, Kurris var verkligen inte vår katt, vi var hennes människor.

Hejdå älskade Kurris.

Världens sötaste katt

Fler bilder här

Lucka 2: Min första kärlek

Bamse. Så hette min första kärlek. Eller, hette. Han frodas och mår bra och lever än.

Bamse flyttade in i mitt liv när jag var tre, fyra år. Det började med att min mormor och morfar gav mig en liten gul björn. Han var inte så mjuk och gullig, utan liten och hård. Av någon anledning blev jag rädd för honom. När det blev tydligt att jag inte ville/kunde ha honom tog mormor tillbaka nallen varpå jag blev helt förstörd. (Trotsåldern?) Jag kommer fortfarande ihåg känslan och får lite ont i magen bara av tanken på hur hemskt det var. Jag grät så otröstligt och hysteriskt efter honom att mormor gick och köpte en ny nalle åt mig. (I dagens omdebatterade curlingklimat måste jag tycka att det hedrar henne att hon vägrade ge mig den första nallen igen).

Den nya nallen fick namnet Bamse. Han var lite större (kanske 25 cm), mjuk och i sittande ställning. Han var orange med vitt på insidan av öronen. Sedan allra första dagen har han varit mig nära. Han sov i min säng ända tills jag blev sambo vid 25 års ålder. Han har dock inte fått resa något, jag har varit alldeles för rädd att han skulle komma bort. Bamse har tvättats otaliga gånger och är idag lite smutsgul och det vita i öronen är grådaskigt. Han sitter på en hylla ovanför sängen.

Min första kärlek kommer att vara med mig hela livet.

Grandings adventskalender: lucka 1

Det gick runt en ”blogghappening” för ett tag sen. Under 30 dagar skulle man blogga under en rubrik. Tanken var förstås att alla skulle blogga under samma rubrik samma dag, men eftersom jag såg detta för sent gör jag om det till Grandings egen adventskjalender. En lucka om dagen fram till och med julafton!

Dag 01 – Presentera mig själv
Josefine, född 1980.
Asfaltsflicka från Stockholm med hjärtat i Härjedalen.
Resenär som ogillar att flyga.
Bokslukare.
Sambo, dotter, syster. Mediemänniska, mobilmänniska.

jgl