Appopå gårdagens nyhet om att Björklund vill införa skolk i betygen började vi diskutera vårt eget skolkande hemma.

Sambon berättade att “klart man stannade hemma någon dag fast man inte var sjuk. Men jag hängde aldrig med kompisar istället för att gå till skolan, och jag anmälde mig alltid som sjuk”. Våra erfarenheter visade sig vara vitt skilda, vilket ledde oss in på skolsystemet. För det första tror jag aldrig att jag har sjukanmält mig till skolan. Den rutinen fanns inte alls. Trots det har jag aldrig blivit anklagad för skolk. Kanske för att jag är/var en “duktig flicka”?

Mitt skolk kom de tre sista månaderna, sista året på gymnasiet. Skoltrött? Inte alls. Men vi fick sätta i system att välja bort vissa lektioner för att klara våra läxor. Vi kunde ha religiontenta på onsdagmorgon, historietenta på onsdag eftermiddag och stor presentation (skriftlig och muntlig) torsdag morgon. Samt vanliga läxor ovanpå det. Snabbt insåg vi att betyget hängde mer på tentor, prov och presentationer än på närvaron de sista månaderna. Valet att skolka var alltså mycket enkelt.

När jag såhär elva år senare tänker tillbaka, minns jag tiden med fasa. Vi var övertygade om att gymnasiebetyget betydde allt och de sista sex veckorna sov vi fyra, fem timmar per natt för att hinna med (nej, det var inte studentskivorna vi skulle hinna med). Direkt efter studenten åkte mamma och jag på en All Inclusive till Dominikanska Republiken. Inte alls vår stil, vare sig charter, palmer eller all inclusive, och ändå minns jag den semestern som oerhört bra. Nu förstår jag varför.

Skolkade du i skolan? Varför? Och mum-in-law, vad säger du som lärare om skolk, och om situationen som gjorde att jag skolkade?

Ohyggligt hjärtknipande och söt video!

Gudrun Schyman stod i dag i Almedalen och eldade upp 100 000 kronor för att protestera mot att kvinnor har lägre lön än män.

Jag håller förstås med henne i sak, det är vidrigt att människor inte har lika lön för lika jobb, men att ELDA upp 100 000 kronor. Det är så vidrigt att jag blir illamående.

På Twitter diskuteras detta förstås ordentligt. Meningar framförs om att det blir bra PR, att man inte ens får en halvsidas annonsutrymme i tidningarna för den summan, att ändamålen helgar medlen, att alla andra i Almedalen bränner samma summa på skit osv. Och självklart resulterar det i enormt mycket PR för Fi och Gudrun Schyman, och självklart är det egentligen en struntsumma i Almedalen-/PR-sammanhang. Men ändå. Symbolen att elda upp 100 000 kronor (eller för den delen 100 kronor) är för mig som att spotta människor med ekonomiska problem (eller människor som inte lever i ekonomiskt överflöd) i ansiktet. Sverige har barn som inte vågar gå till skolan alla dagar för att de inte har råd med matsäck till utflykten. Och Gudrun eldar upp pengar.

Jag känner inget annat än avsky.

Läsa mer?
Aftonbladet, Expressen, DN, SvD och Twitter

Vår abortläkare våldtog patienter. Om illegala aborter, dumma lagar och en idiot till läkare.

Patrick Swayze är död. Det är faktiskt inte ok. Vissa människor får helt enkelt inte dö.

Aftonbladet skriver idag om Erik. Han är student och fattig. Visst är det hemskt stressigt att vara student och ha lite pengar. Stressen gör förstås att det är svårare att koncentrera sig på studierna.

Men jag undrar lite över exemplet. För att spara pengar skippar Erik lunchen: “Jag brukar ta en kopp kaffe och en snus för att dämpa den värsta hungern på dagen.” Jag antar att han köper sitt kaffe, det ser ut så på muggen. Jag dricker inte kaffe och jag snusar inte, men varken köpkaffe eller snus är ju särskilt billigt. Och mättar gör det ju inte. Så varför lägga pengarna på snus och kaffe, som ändå inte ger honom mat och näring? Vore det inte smartare att äta en Gorbypirog eller nåt? Inte bra mat, men mer mättande och mer näringsrikt än kaffe och snus i alla fall. Och billigare.

Jag säger inte att Erik gör fel - det är hans liv. Jag säger inte att Aftonbladet gör fel som tar honom som exempel. Men vi måste vara lite försiktiga med ordet fattigdom. Läs bloggen Social Outcast så får ni se en helt annan version av fattigdom. Istället för snus, köpkaffe och Lacostetröja får vi läsa om inkasso, riktig matbrist och hotet om bostadslöshet.

Jag är inte ett dugg insatt i tbe. Har aldrig ens sett en fästing. Men texter kan jag. Och den här texten är särdeles underbar. Vacker, personlig, hemsk. Och viktig. Läs Aftonbladets Svante Lidéns text sin tbe.

Debatten om huruvida barn bör visa naken hud på bilder eller inte rullar på.Det är en bra och viktig debatt. Men mest för att det väcker den kanske viktigaste frågan om nätet - att allt finns kvar. (Som jag skrivit om tidigare - Allt du gör på nätet är allmängods)

Själv är jag försiktig med bilder. Lägger inte upp några på Facebook och går igenom alla innan jag publicerar dem på min Flickr. Men när småbarn inte får bada nakna på stranden, eller, som jag läst om på olika bloggar, föräldrar blir tillsagda att inte fota på badstranden eftersom någon annan är rädd för pedofiler har det gått för långt. Tycker jag.

Självklart vill man inte att ens egna privata bilder ska hamna i orätta händer. Men - egentligen - vad gör det barnet om Pedda Pedofil, 45 år från Alingsås, tittar på en strandbild på ett barn?

Både Aftonbladet och Expressen skriver om något av det mest pinsamma jag hört på länge. Svenska ambassaden i Berlin förberedde en “finlunch” (maten ser riktigt äcklig ut på bilden som finns på Aftonbladet) för ett gäng ungdomar på sommarläger för gluten- och laktosintoleranta. Problemet var bara att maten var full av - gluten. Riktigt pinsamt!

Svensken Annika Östberg har suttit i amerikanske fängelse i 28 år. Hon satt i bilen när hennes dåvarande pojkvän dödade en polis. Pojkvännen dog och polisen behövde en syndabock, det fick bli Annika. Det är i alla fall hennes sanning. Hon säger inte att hon var en “bra” människa då detta hände, men att hon inte var medveten om pojkvännens brott, det som hon senare dömdes för. Jag tror henne. eftersom hon fick ett icke tidsbestämt straff “kunde hon inte bli utlämnad till Sverige”. Men nu får hon alltså komma hem.

När jag bodde i New York pratade jag en del med Expressens före detta chefredaktör, Staffan Thorsell, som även han bodde i New York. Han har engagerat sig i Annikas fall och skriver idag om det här.

Jag rekommenderar Lena Katarina Swanbergs bok om Annika Östberg, Sorgfågel: Annika Östberg berättar sitt liv. Annars skriver tidningarna en del idag, förstås: Aftonbladet, Expressen, SvD och DN.